loveandsecondlongstreet

Att dra ner röken från en Camel blue efter att ha blivit biten, riven och nästan slagen - allt i the name of passion är lite som att äta paj efter att ha vägt sig och sett att man gått ner tio kilo. Så. Jävla. Fantastiskt. Fast han hatar det såklart för lukten sätter sig i hans lakan säger han. Att dom luktar sperma tycks dock inte bekomma honom vilket jag tycker är tusen gånger värre, men så kommer det ju också ifrån honom. Ja den där nyförälskelsen där allt jag gjorde var magiskt verkar vara bortblåst här i sängen där ljudet av hans suckar ekar för varje ny cigarett jag tänder. Varför kedjeröker jag egentligen undrar jag i mitt stilla sinne, en må vara ljuvlig men de resterande tio ger mig inte något.

Kanske vill jag provocera mannen jag älskar, för jag är trots alla kärleksförklaringar trött på hans hundvalpsögon och njuter faktiskt av de faktum att han nu blir irriterad. Det här är mitt problem.

Jag kan bara vara sådär novell/filmiskt/himlastormande-kär under en kort period, sen längtar jag efter kaos.

Men allt kaos jag får nu är några suckar (och våldsamt sex visserligen, vilket är den enda sorten jag klarar av) och jag kan redan känna hur det börjar rycka i mig, tristess

Från hans landställe tar det ungefär två normallånga Kentlåtar att gå ner till bryggan vid havet och den där kvällen valde vi M och Dom som försvann. Med fingrar flätade in i varann gick vi under en himel som var klyschigt stjärnklar och han hittade på stjärntecken som jag låtsades se. Det är slutet på sommaren nu, indiansommar säger vissa, och nätterna är äntligen mörka igen ute på landet. Jag säger äntligen eftersom att jag längtat efter den tiden då det fortfarande är ljummen luft men den obarmhärtiga solen inte längre lyser upp och visar hur jag tvingar undan ett fånigt leende. Nu kan jag gömma det under stjärnorna och låta honom tro att jag är sådär mystisk som jag önskar att jag vore.

Så kommer vi ner till bryggan och han kastar en sten i vattnet som då lyser upp som en smällare fast utan ljudet och jag ser nog helt chockad ut för han förklarar genast att det kallas Mareld och är plankton som lyser när något närmar sig som för att skrämma bort eventuellt hot, eller för att locka dit - inte vet jag skrattar han. Sen, när vi gjort så i flera tysta minuter sätter vi oss och han tittar bekymrat på mig.

-Vore det för klyschigt att säga att du är som mareld frågar han. För man kan vandra väldigt djupt in i mörkret, ovisheten med dig och undra vad du egentligen vill och tänker om allt det här, du och jag, och om du ens vill vara med mig. Men så ibland, särskilt under mörka kvällar så lyser du upp i mörkret om man gör nått oväntat och då bjuder du liksom in en i din värld som är förvånandsvärt ljus för en så tyst flicka som dig. Ja det är som att du behöver överraskas och bli lite överrumplad för att man ska få en verklig reaktion från dig och inte något inövat. Även om de tillällena må vara få, så är dom magiska. Som mareld sent en augustikväll.

Man får skavsår i ryggen av det.  Små rivsår som bara blir millimeter långa och djupa men de finns där, åtminstone om man som jag bär en chiffongklänning tunn som moln vid tillfället. Men det är ljuvligt. Fint. Fantastiskt. Ja använd fler adjektiv i ditt huvud om du finner fler passande, för alla de vackraste adjektiven passar in här.

Att bli upplyft av en man vars armar inte ser särskilt starka ut men som visar sig vara de eftersom att du på något magiskt vis lyfter från marken med hjälp av dem, och känna ojämna tegelbrickor skrapas mot din rygg är filmiskt. Ja sånt som bara sker på film. Och om du är en tonårsflicka i göteborg som råkar ha en romans med en man som gillar sånt, och att jag som egentligen är så blyg, försiktigt och något pryd skulle hamna i den situationen skulle för ett år sedan känts fasligt orealistiskt. Men nu är jag där.

Vi brukar nämligen promenera i Haga på nätterna och prata om hur sommaren alltid tar slut, det är ett av hans favoritämnen och mitt med då jag är barnsligt förälskad i hösten och i allt han säger. Och när jag plötsligt känner två händer kring min midja, så lyfter mina fötter.

Och sen är det bara läppar,passion och små små skavsår på ryggen som existerar på de kullerstensbelagda gatorna i Haga, och jag har ingen som helst aning om det var en stjärnklar natt eller inte. Det spelar ingen roll, jag kan ändå inga stjärntecken men tre fräknar på hans kind bildar en trekant.

Att bo i Göteborg tycks vara synonymt med att vara kär. Alla mina vänner är upp över öronen förtjusta i pojkar med mörka lockar eller fräkniga näsor och jag likaså. Mitt hjärta hoppar över slag på riktigt tonårsfnittrigt vis så fort min mobil ger ifrån sig ljud och ljumna nätter i stan har fått drömmar att slå in i form av kyssar på bakgator som smakar både cigarettrök och rött vin och händer och fingrar som letar sig igenom mitt hår.

Ja, det är något med den här mannens sätt att ta tag i mitt hår när våra läppar trycks mot varandra nästintill våldsamt som får mig att glömma allt jag tidigare sagt om att offentliga ömhetsbevis inte är något för mig. Jag glömmer mina principer med honom, och jag kunde inte vara lyckligare. Kanske är det sån man blir när man älskar. Ja älskar, inte bryr sig om eller ens tycker om utan Älskar. Med hela kroppen. Jag kan inte ens älska om det inte är med hela kroppen, varje liten millimeter. Jag är säker på att de födelsemärke jag har på foten till och med älskar den här mannen.

Men att älska är också att undra, fundera och tvivla. Så tycks det åtminstone vara i mina traker för även de flickor som har facebookstatusar som lyder I ett förhållande med verkar tvivla och inget blir någonsin helt säkert. Och alla, ja verkligen alla tycks vara rädda att vara den i förhållandet som älskar mest.

Jag vet inte om det är något fel på mig, men det var först när mina vänner tog upp det ämnet över för många flaskor rosé som det ens slog mig att det kunde vara ett problem. Borde man älska hämmat undrade jag?

Det tror jag inte att jag kan, varken jag eller mitt födelsemärke på foten håller igen över huvudtaget. Nej vi älskar. Med hela kroppen.