Andra långgatanflickorna med hjärtat av på mitten
Att bo i Göteborg tycks vara synonymt med att vara kär. Alla mina vänner är upp över öronen förtjusta i pojkar med mörka lockar eller fräkniga näsor och jag likaså. Mitt hjärta hoppar över slag på riktigt tonårsfnittrigt vis så fort min mobil ger ifrån sig ljud och ljumna nätter i stan har fått drömmar att slå in i form av kyssar på bakgator som smakar både cigarettrök och rött vin och händer och fingrar som letar sig igenom mitt hår.
Ja, det är något med den här mannens sätt att ta tag i mitt hår när våra läppar trycks mot varandra nästintill våldsamt som får mig att glömma allt jag tidigare sagt om att offentliga ömhetsbevis inte är något för mig. Jag glömmer mina principer med honom, och jag kunde inte vara lyckligare. Kanske är det sån man blir när man älskar. Ja älskar, inte bryr sig om eller ens tycker om utan Älskar. Med hela kroppen. Jag kan inte ens älska om det inte är med hela kroppen, varje liten millimeter. Jag är säker på att de födelsemärke jag har på foten till och med älskar den här mannen.
Men att älska är också att undra, fundera och tvivla. Så tycks det åtminstone vara i mina traker för även de flickor som har facebookstatusar som lyder I ett förhållande med verkar tvivla och inget blir någonsin helt säkert. Och alla, ja verkligen alla tycks vara rädda att vara den i förhållandet som älskar mest.
Jag vet inte om det är något fel på mig, men det var först när mina vänner tog upp det ämnet över för många flaskor rosé som det ens slog mig att det kunde vara ett problem. Borde man älska hämmat undrade jag?
Det tror jag inte att jag kan, varken jag eller mitt födelsemärke på foten håller igen över huvudtaget. Nej vi älskar. Med hela kroppen.
Ja, det är något med den här mannens sätt att ta tag i mitt hår när våra läppar trycks mot varandra nästintill våldsamt som får mig att glömma allt jag tidigare sagt om att offentliga ömhetsbevis inte är något för mig. Jag glömmer mina principer med honom, och jag kunde inte vara lyckligare. Kanske är det sån man blir när man älskar. Ja älskar, inte bryr sig om eller ens tycker om utan Älskar. Med hela kroppen. Jag kan inte ens älska om det inte är med hela kroppen, varje liten millimeter. Jag är säker på att de födelsemärke jag har på foten till och med älskar den här mannen.
Men att älska är också att undra, fundera och tvivla. Så tycks det åtminstone vara i mina traker för även de flickor som har facebookstatusar som lyder I ett förhållande med verkar tvivla och inget blir någonsin helt säkert. Och alla, ja verkligen alla tycks vara rädda att vara den i förhållandet som älskar mest.
Jag vet inte om det är något fel på mig, men det var först när mina vänner tog upp det ämnet över för många flaskor rosé som det ens slog mig att det kunde vara ett problem. Borde man älska hämmat undrade jag?
Det tror jag inte att jag kan, varken jag eller mitt födelsemärke på foten håller igen över huvudtaget. Nej vi älskar. Med hela kroppen.
Kommentarer
Trackback
