loveandsecondlongstreet

Från hans landställe tar det ungefär två normallånga Kentlåtar att gå ner till bryggan vid havet och den där kvällen valde vi M och Dom som försvann. Med fingrar flätade in i varann gick vi under en himel som var klyschigt stjärnklar och han hittade på stjärntecken som jag låtsades se. Det är slutet på sommaren nu, indiansommar säger vissa, och nätterna är äntligen mörka igen ute på landet. Jag säger äntligen eftersom att jag längtat efter den tiden då det fortfarande är ljummen luft men den obarmhärtiga solen inte längre lyser upp och visar hur jag tvingar undan ett fånigt leende. Nu kan jag gömma det under stjärnorna och låta honom tro att jag är sådär mystisk som jag önskar att jag vore.

Så kommer vi ner till bryggan och han kastar en sten i vattnet som då lyser upp som en smällare fast utan ljudet och jag ser nog helt chockad ut för han förklarar genast att det kallas Mareld och är plankton som lyser när något närmar sig som för att skrämma bort eventuellt hot, eller för att locka dit - inte vet jag skrattar han. Sen, när vi gjort så i flera tysta minuter sätter vi oss och han tittar bekymrat på mig.

-Vore det för klyschigt att säga att du är som mareld frågar han. För man kan vandra väldigt djupt in i mörkret, ovisheten med dig och undra vad du egentligen vill och tänker om allt det här, du och jag, och om du ens vill vara med mig. Men så ibland, särskilt under mörka kvällar så lyser du upp i mörkret om man gör nått oväntat och då bjuder du liksom in en i din värld som är förvånandsvärt ljus för en så tyst flicka som dig. Ja det är som att du behöver överraskas och bli lite överrumplad för att man ska få en verklig reaktion från dig och inte något inövat. Även om de tillällena må vara få, så är dom magiska. Som mareld sent en augustikväll.