Om att bli kysst, upptryckt mot en tegelvägg

Man får skavsår i ryggen av det.  Små rivsår som bara blir millimeter långa och djupa men de finns där, åtminstone om man som jag bär en chiffongklänning tunn som moln vid tillfället. Men det är ljuvligt. Fint. Fantastiskt. Ja använd fler adjektiv i ditt huvud om du finner fler passande, för alla de vackraste adjektiven passar in här.

Att bli upplyft av en man vars armar inte ser särskilt starka ut men som visar sig vara de eftersom att du på något magiskt vis lyfter från marken med hjälp av dem, och känna ojämna tegelbrickor skrapas mot din rygg är filmiskt. Ja sånt som bara sker på film. Och om du är en tonårsflicka i göteborg som råkar ha en romans med en man som gillar sånt, och att jag som egentligen är så blyg, försiktigt och något pryd skulle hamna i den situationen skulle för ett år sedan känts fasligt orealistiskt. Men nu är jag där.

Vi brukar nämligen promenera i Haga på nätterna och prata om hur sommaren alltid tar slut, det är ett av hans favoritämnen och mitt med då jag är barnsligt förälskad i hösten och i allt han säger. Och när jag plötsligt känner två händer kring min midja, så lyfter mina fötter.

Och sen är det bara läppar,passion och små små skavsår på ryggen som existerar på de kullerstensbelagda gatorna i Haga, och jag har ingen som helst aning om det var en stjärnklar natt eller inte. Det spelar ingen roll, jag kan ändå inga stjärntecken men tre fräknar på hans kind bildar en trekant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0